Clients & Collabs - Stina Persson, bildkonstnär och illustratör

Min kollega Sabina Carrano träffar Stina Persson och pratar om hennes konstnärskap. Stina är en god vän som även har gått mitt program MAKE:Business. Enjoy!

Att släppa kontrollen är den största formen av kontroll

För konstnären och illustratören Stina Persson handlar kreativitet om att hitta balansen mellan frihet och struktur, där det ofullständiga ofta blir det mest verkliga.

Av Sabina Carrano

Yrke: Bildkonstnär och illustratör
Bas: Stockholm
Utbildning: Bildkonst i Perugia, modeteckning i Florens, illustration vid Pratt Institute i New York
Webbplats: stinapersson.com
Instagram: @stina_persson_illustration

---

“Det handlar om att skapa något som känns äkta, inte nödvändigtvis felfritt”

För mig är det just det som gör det vackert. Mina uppdrag kan vara så detaljstyrda; en kund kan be om en bild på en 35-årig kvinna som ska sitta och dricka ett glas chardonnay på en uteservering till exempel med tre kompisar. Men i stället för att tänka bokstavligt då, försöker jag hitta något spännande och nyfiket i det. Jag vill inte att det ska kännas som ett foto från en bildbank, utan något äkta. Att de kvinnor jag målar ska vara någon man skulle vilja lära känna själv. Jag uppskattar verkligen det mänskliga och det som gör dem intressanta och verkliga.

“Ett helt vitt papper kan kännas som ens värsta fiende”

Ibland är det skönare att ta något redan existerande men halvbra och bygga vidare på, något där kanske bara ögat eller munnen känns okej. Då kan jag, med klippta papper eller bläck täcka över det som blev konstigt och fortsätta därifrån. Det ger en annan slags frihet än att stirra på en tomt pappersark.

Men jag älskar flytande färg, det är den enda färgen jag känner till som verkligen jobbar själv. Blyerts eller olja till exempel kräver att handen jobbar. Med flytande färg kan allt hända av sig själv, både på gott och ont, och det är det som gör det så spännande. Men det är också det som gör det svårt. Oplanerade saker kan hända och man måste fatta snabba beslut.

När jag i stället jobbar med collage utgår jag nästan alltid från en vattenfärgsbild. Då har jag ju redan något att bygga vidare på och det hela känns lekfullt och nästan för roligt för att ens kallas jobb.

"Det kan vara frustrerande när det inte blir bra, men också magiskt när färgen gör jobbet själv"

Att släppa taget handlar om att ha tillräckligt med kunskap för att kunna kontrollera processen till viss del. Det handlar också om att vara öppen för att inte veta var hur slutresultatet blir.

Vattenfärg är lite hatkärlek för mig. Den har sina svårigheter, dels att den är just svårkontrollerad och det ska den vara tycker jag. Sitter man och petar med en pensel kan man likaväl använda tuschpennor. Det handlar om att låta färgen göra sitt jobb, att fylla ytor på ett ganska magiskt sätt. Men det gör också att den kan flyta helt fel. Sen kan vattenfärg vara både mesigt och sakna tyngd. Så det är något jag också kämpar med.

Det intuitiva arbetssättet präglar också hennes undervisning. I sina workshops använder hon medvetna begränsningar för att väcka nyfikenhet och släppa på prestationsångesten. Att inte lyckas direkt är en del av processen och i frustrationen finns ofta början på något nytt.

“Mina workshops är inte till för att du ska ta hem en jättevacker bild, även om det kan hända”

Det är härligt att följa deltagarna, när det blir tyst efter en timme och någon börjar sjunga lite för sig själv. Jag har även haft collagekurser, där kan folk stå och flytta små pappersbitar fram och tillbaka hur länge som helst. Det blir något meditativt men också alert och fokuserat.

Att verkligen titta, är en stor del av skapandet. I början av en workshop sitter många fast i prestationstänk men efter några övningar släpper det, och då kan det plötsligt hända något oväntat. Jag försöker att utmana deltagarna genom att använda allt från breda väggpenslar till dom allra minsta. Är det någon som bara använder en kulört så föreslår jag att ta bort den helt ett tag. Genom att sätta upp sådana begränsningar, och ta bort ‘snuttefiltar’, brukar många hitta något som de inte sett förut, något nytt och oväntat.

Men det går upp och ner. Jobbar man på i flera timmar kommer ofta en svacka där man gör fula bilder. Som ligger där och är fula och jobbiga att titta på. Men man kan tyvärr inte hoppa över den fasen, den är en del av utvecklingen. Jag minns en kirurg som gick kursen, som var väldigt duktig på att måla men när vi skulle jobba med vått i vått och fullkomligt saknar kontroll tyckte hon inte alls om det. Det blev bara jobbigt. Det är bra att utmana sig själv, men det gäller att hitta en balans, för om man pressar sig för länge blir det inte kul.

“Har jag gjort 30 fula bilder, är det bara 20 kvar”

En lärare sa en gång till mig att för varje fin bild måste man göra 50 fula, och det tänker jag ofta på när jag målar.

“När jag gick i skolan i Florens var det mycket avritning, vilket var väldigt nyttigt för att lära sig tekniken. I New York var det mer business orienterat, vad som funkar och vad som säljer”

Jag kände att jag behövde USA efter Italien, där lärarna var oorganiserade och ganska gammalmodiga, medan det amerikanska sättet var mer ordning och reda. Det var nyttigt för mig, men också utmanande. När jag var klar med skolan, efter två år i Italien och två i New York, var jag förvirrad. Jag hade under skoltiden bestämt mig för att ta in och testa allt, inte tänka på vad jag gillade eller ville göra. Jag visste inte alls hur just mina bilder skulle se ut. I ren panik jobbade jag på restaurang i tre år, målade på fritiden och började sakta hitta min egen röst.

“Jag bodde i Queens, en av de fulaste platserna på jorden, det finns något med det fula som får mig att leta efter det vackra, vilket jag tror är väldigt nyttigt”

Jag har aldrig fått någon undervisning i vattenfärg, jag är helt självlärd. I Italien var det mest blyerts, och i USA var det allt utom vattenfärg, där sågs det nästan som något lite fult. Men jag jobbade också hemifrån i en lägenhet i New York som jag delade med tre andra, och det var inte riktigt läge att dra fram oljan. Så det blev vattenfärg, och kanske också lite av en tyst revolt:

"Ni tycker det här är tacky? Okej, men jag ska nog visa vad det kan vara."

“Det är okej att visa vem man är inte bara vad man gör. Det behöver inte bli självutlämnande för det”

Jag har funderat på vad Instagram, som är den sociala kanalen jag använder mest, säger om mig. I MAKE:Business-kursen med Anna insåg jag att folk är intresserade av att veta mer om personen bakom konsten och dess sociala medier. Det är en del av jobbet. Men inte särskilt lätt för det, men jag jobbar på det!

“Jag älskar att se skisser och det ofärdiga. Det är något med det luftiga, när det inte är helt klart, de små anteckningarna och skisserna som tilltalar mig mer än det perfekta slutresultatet”

När något är helt färdigt känns det som om de inte lämnar något åt mig. Det är samma med konstnärer som gör en massa teckningar som ser exakt likadana ut, det är inte heller särskilt spännande. Att inte göra helt klart är en styrka och ett beslut. Jag tror på att våga, men också att stanna innan det blir för mycket. Det är den balansen som jag tycker är idealet, och jag tror att jag får många jobb för att jag lämnar utrymme för fantasin. Under Covid försvann många uppdrag. Många längtade efter att resa, både bort och hem till familj på annan ort. Då började jag skapa vad jag kallade DREAMSCAPES. Landskap som mest var en känsla av en plats, inga detaljer. Jag målade inte precisa träd eller hus, utan ville mer åt en känsla av skymning, vatten eller berg.

För mig var dom målningarna sena kvällar i Italien eller kanske en sjö i en svensk skog, men folk såg allt ifrån Norrbotten till Bermuda.

Struktur och spontanitet utesluter inte varandra. I Stinas arbete möts dom två. För henne handlar kreativitet inte om att nå perfektion, utan om att vara närvarande i det som händer på riktigt. Och kanske är det just i det ofullkomliga och oförutsägbara, som vi kommer närmast det hon faktiskt söker. Ett uttryck som känns levande och sant.